Vilket jävla pissår 2011 är, först dog mormor den 18 maj, sen Stefan den 7 september och idag morfar och Alexander Galimov. Alexander dog av sina hemska brännskador från flygkraschen, men kanske lika bra för hans skull egentligen, kan inte va kul å leva med minnet att alla hans lagkamrater dött men inte han..

Var på sjukhuset och tog farväl av morfar innan idag, men det var inte alls lika jobbigt som med mormor. Visserligen stod jag mormor närmare, men känns som man ändå borde gråta när ens morfar dör? det gjorde iaf inte jag, å har fortfarande inte gjort det.
Men när vi satt i dagrummet på sjukhuset och fikade så när jag läste om lördagen i Kinnarps i Smålandstidningen så var det en bild på när vi i NBS stog runt Stefans bilder. Då kom det typ en tår.
Kan tårar ta slut? För det tror jag att mina har gjort. Jag har redan accepterat att morfar inte finns längre, men Stefan kan jag fortfarande inte acceptera. Helt sinnes, och jag måste verka dum i huvet, men det är så jag känner..

Nu har jag fått skriva av mig lite. Känns rätt skönt faktiskt.